www.toyotaclubsweden.com

Dacia plockas väl ihop i Rumänien också.. Icke att förglömma.

Min prisvärdaste bil var en Carina 1988 jag köpte för 2500:-.

Den var rätt rostig, fick renovera bromsarna fram och bak.
Nästa år bytte jag kylaren, hittade en fräsh på skroten för runt 300:-.
Sen låg Ena bromsoket fram på, köpte nytt bromsok, orkade inte putsa och dona och köra repsats igen.
Det var dyraste delen, runt 1000-lappen vill jag minnas.
Huvud-bromscylindern började läka nångong under sista året, men jag körde tidningsutdelning med den så den gick hårt. Jag fixade allting själv.
Hade den i 3år, reparationer och underhåll hamnade på mer än bilens värde, men inte mycket mer.
Den startade alltid och gick annars, den gick inte igenom besiktningen längre pga rostigt avgassytem så jag sålde den.

Ingen bil för den som inte vill eller kan pula själv lite grand, men billig och ändå rätt drivsäker.
Körde en hel del långturer med den och den gav aldrig några problem, motorn gick alltid, och jag kände mig aldrig orolig över att den kanske skulle ge upp halvvägs.
Kylaren var kass ett längre tag, fixade den efter nästan ett år, kom inte som en överraskning. Bilen gick ju att köra med anliggande broms också, var bara huvudbromscylinderfelet som egentligen inte gick att köra med, eller det gick, jag tog mig hem, men körde inget innan jag hittat och lagat felet.

Numera kör jag en "nyare" Acura TL 1996a. Så gamla kvalitetsbilar är nog min devis, kan nämnas att min första bil var en ny Pegott, det var första och sista nya bilen.

raggarstarlet skrev:Hej

har kanske inte först och främst med toyota att göra och jag kanske inte heller är rätt person att döma men funderar ändå...

Men hur fan har man råd med ny bil och hobby bil idag ??? visst jag är fel person att fråga kanske eftersom jag har 10-20 hobby bilar (dock äger jag ingen svenssonbil) och vissa är ju rena vrak till reservdelsbilar iofs.

men vad man hör om ny bilar är dyra reparationer och dyra inköp

har kört toyota starlet och volvo 240 nu 5-6år och sammanlagd reparations kostnad på båda bilar må vara 25000 inklusive då service slå det med en klipp ny bil som verkar gå sönder oftare än mina 27 år gamla rostiga "pisskur"
har ägt en plymouth 1933 det var det billigaste man kunde köpa då ändå tycker jag det är den bil som gett mig mest kvalitets intryck för den bilen gick fan om allt så allt blivit atom vinter....

visst nytt e nytt men tycker det inte är värt det längre när kvalitén är piss, må kännas som dyra material när du är hos handlaren men efter 10000mil då??

näe får behålla mina gammal bilar så länge bensin säljs usch för nyare än 90tal piss kvalitet om du så väljer dacia eller Mercedes

Jag tror det beror på märke.
Min far har ägt tre stycken 90-talsfordar (2st Mondeo och en Galaxy). En Mondeo fick gå till skroten, Galaxyn funkade knappt mot slutet och andra Mondeon såldes av efter mindre än ett år i frasans ägo. Nu har farsan haft tre stycken Citroën i rad och ingen har någonsin strulat. Min mor har en Corolla från 1993 som funkar finfint. Så fint att min mor inte tänkte på att de var sjutton år gammal föränn jag påminde henne om det.
Sen har familjen haft äldre bilar som varit skräp. Morsans Opel Kadett rostlagades två gånger om året och farsans gamla Volvo 240 var ett rent helvete.

I USA har man någon form av kvalitetskontroll där man mäter antal fel per hundra bilar efter tre år. Där sjunker medelsiffran för varje år. Och då ska man inte nämna att det finns fler och fler finesser i bilarna. Tänk att en Saab 9000 (som ansågs pålitlig på den tiden) hade fler fel än vad en ny Saab med elektronisk fyrhjulsdrift, elektroniskt styrd diffspärr och en massa annan elektronik som kan spöka som inte fanns på 80/90-talen.

Jag föredrar gammalt just nu. Jag gillar inte opålitliga bilar så jag försöker hitta bra exemplar (visst det tar sin lilla tid). Jag skippar statusen och gillar enkla kvalitetsbilar. Säkerheten gamblar jag lite med, (jag behöver inte höra era argument om varför det är dumt.. )

De sista bilarna som inhandlats har legat i prisklassen 15-20 k. Då är dom i skick så det känns värt att laga upp dom om dom pajar. Jag har även tidigare köpt en ny bil, men värdeminskningen är såklart högre, och som sagt statusen försöker jag "stå över".. Både de gamla och nya har transporterat mig från A till B på likartat sätt.

Kan ta min lilla Kia Pride årsmodell 2000 som exempel. Den köptes för ca 6 år sedan för 18k. Hade då gått 4k mil. Den har gått problemfritt hela tiden, förutom en vakumledning som läckte och att den hostade till då och då. Det visade sig vara pluspolen som satt väldigt löst. (jag bytte en del delar innan jag hittade detta fel). Men jag har kanske lagt ut säg 2500 kr i delar/olja på Kian och kört den utan problem i form av stopp i 6 år. Startar alltid.

Nu i somras slog jag till en på Toyota Starlet -97 ( EP91 )som enligt min bedömning har många mil kvar. Den gav jag 15 k för.. Starleten är ju känd för att vara problemfri. Det som kommer inom några år är kamremmen (den har jag redan inspekterat, ser ut att hålla ett par år till). Sen är avgasröret lite rostigt, i övrigt är den fräsch och välservad. Det här är väldigt enkla bilar utan en massa sensorer och annan "extrautrustning" som kan strula. Just nu gillar jag den enkla stilen. Och jag kan "mecka" lite själv vilket jag uppskattar.

Kanske ändrar jag mitt tänkade framöver, men just nu vill jag inte lägga mer pengar än nödvändigt på bilar. Senare års bilar har fått allt mer miljösensorer och kommer troligtvis strula mera än Toyotorna från 90-talet.